wakawakaafrika

Här nere rullar livet på i ett ganska kyligt Nairobi, nyss hittade jag på min hårddisk bilderna från vår team building resa, som jag trodde jag raderat av misstag. sådant gör en glad. Förra veckans resa ut i bushen känns annars ganska avlägsna nu och min rygg har redan återhämtat sig efter det att jag och min tält kamrat Jacob gjorde tabben att slå tält på savannens enda gropiga kvadratmeter. Hela vägen dit och tillbaka satt jag och stirrade ut genom fönstret med hakan nästan nere vi knäna. Att åka bil längs en gropig kenyansk landsväg är bra mycket häftigare än att bränna förbi på E4 i 120km/h. Längs med dessa tungt trafikerade vägar trängs människor, markanader och maskiner i en lagom livsfarlig nivå. bara på vägen tillbaka såg jag en kvinna på knä i ett majsfält precis intill väggrenen, undra om hon blivit påkörd än. läskig tanke.

Nationalparken vi var i ligger nere i den enorma sänkan Rift valley, en lång dal som sakta håller på att dela upp Afrika i två mindre kontinenter. på väg dit stannade vi vid en utkiks plats där man kunde se dalen sträcka sig ut i oändligheten, eller i alla fall till horisonten. Själv kände jag mig ganska liten inför denna enoroma grop, fast sen prutade jag och Gunnar till oss varsina awesome masai machetes och genast var men som en stor och mäktigt upptäckssresande. Djungelknivarna hängde med hela helgen och har varit trogna vänner sedan dess.

När vi kom fram slog vi upp våra tält och gav oss sedan, beroende på grupp, iväg på bergsklättring, ravinvandring eller stannade kvar och gjorde team buildande övningar. Det sistnämnda var absolut värst, men säkert fanns det en massa pedagogiska viktigheter med det. Desto bättre var vandringen upp längs en ravin där ,enligt våran bleka brittiska machoguide, Angelina Jolie spelat in en tombraider film och tydligen ristat in sitt namn. någon annan sa att samma ställe hade inspirerat till lejonkungen. Hur som helst såg vi varken lejonklippan eller någon hollywood autograf. Ravinen i sig hade skapats av en vulkan och av någon anledning var sidorna så porösa att man skulle kunnat skulptera om dem med en rejäl högtryckstvätt. Klättringen var nog ändå roligast även om jag inte klarade att flytta mina mäktiga kilon hela vägen upp för någon av väggarna.

Ungefär så spenderade vi en riktigt riktigt lyckade helg, obekvämt men ytterst mysigt.

Gunnar och Felicia stormade precis in bara för att påminna mig om det dumma vadet jag antagit att bara äta kikärtor och inget annat i tre dygn, mycket ära står på spel. bara jag inte får några läskiga bristsjukdommar...

Konserten ikväll var riktigt bra. Det starkaste intrycket gjorde en psykedelisk kattugande sångare som mummlade tyst medans han lekte med sina händer på scen. I övrigt var banden ganska likadana, mycket trummor och swahilia. Att afrikaner kunde dansa visste jag redan innan, men ikväll tog tre gamla kvinnor i heltäckande slöjer (niqab) det till en helt ny nivå, när de totalt krossade alla svenska försök att röra sig i takt till musiken.